lördag 1 januari 2011

Gråkappan...

...är min favorit bland svenska konungar. Inte nog med att Karl XI genomförde många reformer till de fattigas fromma och anlade en örlogsbas i sydöstra Blekinge. Dessutom gav han Sverige fred i många år efter det han blev myndig konung. Till skillnad från andra svenska härskare under stormaktstiden kunde han underhålla tillräckliga stridskrafter för landets försvar utan att behöva föra krig. Det Indelningsverk som såg dagens ljus vid 1680-talets mitt byggde på försörjning genom civilt arbete varvat med militär utbildning och övning.


Tillgängligheten till förbanden var hög och den genomsnittsliga kompetensen mer än tillräcklig för dåtidens behov. Detta skulle visa sig då Gråkappans efterträdare mobiliserade för att möta sina ryska, polska och danska angripare. Frågan är om Sverige någonsin förfogat över en mer avskräckande militär förmåga än då.


När plikten beslutades avvecklas närde jag förhoppningar om ett system som på många sätt skulle påminna om just Indelningsverket: Ett helt dominerande inslag av män och kvinnor som till vardags studerade eller arbetade ute i samhället; men som med regelbundenhet övade eller genomförde insatser. Fördelarna sett ur försvarssynpunkt vore många:


1. Eftersom vi, precis som med reservofficerarna, bara skulle betala för soldaterna när de utbildades eller tjänstgjorde skulle vi med ganska blygsamma medel kunna ha en relativt stor numerär med hög tillgänglighet.


Det är alltid svårt att väga av kvalitet och kvantitet. Men de flesta håller nog med om att bemanningen av det svenska försvaret varit för svag de senaste 10-15 åren. Även om hotbilden i termer av militära angrepp mot landet varit nästan obefintlig så har bottenplattans litenhet (drygt 11 000 tillgängliga inom ett år) vittnat om oförmåga (vilja?) att på sikt kunna styrkegenerera. I en sådan brist på försvar blev det också naturligt att mönstra ut vitala förmågor som t.ex. strid i brigadformatet.


2. Precis på samma sätt som det blivit allt svårare att urskilja nationella respektive internationella säkerhetsutmaningar gäller samma sak gränssnittet mellan militär och civil säkerhet. Därför gör man klokt i att bygga ett försvar som innehåller kompetenser på båda dessa områden. Detta görs naturligtvis både effektivast och billigast genom att inte till övervägande del bygga på heltidsanställda soldater.


3. Folkförankring är ett mantra i försvarspolitiken. Dels bygger det på föreställningen att ett försvar med folkligt stöd är ett starkare försvar, dels ska folkförankringen vaccinera försvaret mot anti-demokratiska strävanden. Min tro är att periodvis tjänstgörande personal kommer att fungera som broar mellan Försvarsmakten och det civila samhället. Denna personalkategori har långt bättre förutsättningar att förankra försvaret hos svenska folket än ett litet antal heltidsanställda proffs.

4. I ett frivilligt rekryterat försvar är omställningsproblematiken för soldater en stor utmaning. Man kan anta att de flesta enskilda soldater i framtiden kommer att lämna sin tjänst före fyrtio års ålder. Då återstår ännu nästan tre årtionden till den allmänna pensionsåldern. Att efter de trettio finna ett stimulerande, civilt arbete blir inte lätt med bara soldatmeriter. Försvarsmakten kommer tvingas till kostsamma åtgärder i form av kompletterande utbildningsinsatser och yrkesvägledning. För den personal som varvat militärlivet med en civil karriär blir det enklare och billigare.

5. Hur lätt är det att under en period av 8-10 år fylla tjänstgöringen för en soldat med meningsfulla och utvecklande arbetsuppgifter? Redan soldaterna som under ett år anställdes för NBG 08 klagade på otillräckliga övningstillfällen och alltför lågt tempo. Till riskerna med heltidsanställda ska också räknas att soldater med utvecklingspotential och högt ställda krav flyr fältet och att "fel" personer blir kvar.

Dessa är skälen till varför jag anser att sommarens riksdagsbeslut; om att minst tre fjärdedelar av soldaterna i markstridskrafterna ska vara periodvis tjänstgörande, är rätt i sak.


Allan Widman

1 kommentar:

  1. Jag skrev följande i en kommentar på Sinuhes Samtal (Obs, det där med att försäkringskassan betalar när folk tjänstgör i försvaret är nog lite naivt, men någon måste betala och det blir nog försvaret som utan tillskott får relokalisera pengar från materiel om jag känner regeringen rätt.):

    "GSS/T säger du att det heter? Var inte ett av argumenten för att gå över till ett yrkesförsvar att dessa kunde sättas in med närmast omedelbar varsel? Kan man det med tidvis anställd personal, mer än med ett värnpliktsförsvar? Ett av de viktigaste argumenten för regeringen var att samhället tjänade på att ha ett stammisförsvar totalekonomiskt. Nu måste arbetsgivare i näringsliv och det offentliga likförbannat släppa ifrån sig utbildad arbetskraft från tid till annan, och försäkringskassan måste punga ut med pengar för dem under tiden de tjänstgör i försvaret. Resultat - Noll förtjänst för ett yrkesförsvar eller kontraktsförsvar! Vi är tillbaka på ruta ett fast med ett nedbantat försvar."

    Om du tror att det fungerar det som har föreslagits av någon, mot alla tidigare argument FÖR ett yrkesförsvar, utan att det slutar med en baklängesvolt till så att vi står med ett ännu fattigare och svagare försvar i slutänden, ja då är det kanske som du är naiv?

    40-åringar med specialistkunskaper i försvaret som söker sig till arbetsmarknaden hjälper man bäst genom negativa och positiva arbetsmarknadsåtgärder som att avskaffa Las (negativ) och underlätta för näringsidkare, i synnerhet för småföretagare och mellanstora företag, att anställa såväl som friställa (positiv)! Är du borgerlig så tror du väl på det?

    Några andra lösningar, men de kostar!; Alla svenskar har en möjlighet att studera gratis på universitet och högskolor. Man kan friställa kapital för levnadsomkostnader under studier för gamla stammisar i en enskild fond som baserar sig på antal tjänstgjorda år. Om den avgående soldaten inte vill studera så kan samhället betala ut en bonus direkt efter ett visst antal tjänstgöringsår, i form av säg halva fondens värde. Man kan utbilda till exempel elektriker och teletekniker inom försvaret där man brukar sådana yrkesgrupper. Då får soldaterna att göra!

    Vad tror du förresten om en militärdomstol, ej relaterat till detta?
    http://rogerklang.wordpress.com/2010/05/01/ove-bring-professor-emeritus-i-folkratt-och-larare-pa-forsvarshogskolan-cyklar-pa/

    Roger Klang, Lund Scaniae Sverige

    SvaraRadera